ångesten slog till. som ett slag rakt i ansiktet.


Igår när jag gick och la mig fick jag akut dödsångest. Jag hade huvudvärk och låg och inbillade mig att snart slutar hjärnan bara att funka, det är en hjärntumör. Snart är det över. Jag tog två alvedon men dem hjälpte inte till en början så där låg jag och funderade. Tankarna bara snurrade runt i huvudet nästan lika mycket som jag låg och vred mig i sängen.

Kommer jag någonsin att vakna igen om jag somnar
, tänkte jag.
Borde jag skriva någon sorts brev? Vem kommer hitta mig här?
Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö.

Alvedonen började verka, äntligen, och efter några djupa andetag kunde jag slappna av igen.


Det är jobbigt när det blir så där. Det händer sannerligen inte ofta... men när det slår till, så är det som en rak höger rakt i ansiktet eller en spark i magen. Men jag vaknade idag också och humöret har varit på topp, ingen ångest så långt ögat kunnat nå.

Kan man vara annat än glad när vädret är underbart, man har världens härligaste arbetskamrater, världens bästa familj (som bjöd på världens godaste påsk-middag) och när Elfsborg vinner borta mot Örebro för första gången på 39 år. "Örebro-spöket" spökar inte mer. Nu känns ingenting omöjligt. SM guld, here we come.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0